Ett bakslag av värsta sort

Sport har aldrig varit min grej. Men för en månad sedan fick jag för mig att åka längdskidor. Jag skaffade mig skidor och pjäxor och äntligen kom dagen när jag skulle åka på elljusspåret för första gången sedan tonåren. Men det gick inte så bra kan jag säga.

Det var en fin lördag, men spåret var isigt efter väderomslag och jag hade inte vallat skidorna. Jag hann bara ca 300 meter in på spåret innan jag föll baklänges och föll med rumpan på den skidans sidokant. Det gjorde fruktansvärt ont. När jag legat, återfått andningen och låtit tårarna spruta i några minuter, så reste jag mig upp och fortsatte efter spåret. Jag tänkte sedan att det måste bli världens blåmärke i morgon, men nu var det skidåkning som gällde. Tre gånger hann jag ramla omkull innan jag gav upp och gav mig av hemåt.

På söndag hade jag jätteont, men eftersom jag inte hade ögon i nacken, så misstänkte jag att det berodde på det svullna blåmärket. Jag var på arbetet på måndagen men hade svårt att sitta och på tisdag tyckte mina arbetskamrater att jag borde gå och röntga mig, vilket jag gjorde.

Jag fick tillbringa i stort sett hela dagen på både sjukstuga och sedan på akuten på lasarettet i Lycksele. Jag hade brutit både svanskota vid korsbenet och fick två sprickor på korsbenet. Det blev minst två månaders sjukskrivning och jag fick så mycket smärtstillande att man kunde bedöva en elefant med dem.

Korsbenet och svanskotorna.

Det normala är att man bryter den sista svanskotan och det gör nog så ont, men jag bröt svanskotan vid korsbenet, vilket gör att hela svanskotan är av och man sitter på korsbenet (om man nu kan sitta) Dessutom fick jag två sprickor på korsbenet på var sida om ryggraden och dessa känns även när jag ligger på sidan.

Men jag var faktiskt chockad över att jag blev sjukskriven i två månader. Hur i all sin dar skulle jag klara det? Än mindre roligt var det att jag inte fick sitta alls innan jag hade en ortopedisk kudde som skyddade ryggen. Hur skulle jag kunna sticka då? Det går inte att ligga och sticka, det insåg jag ganska snart. Det gick inte ens att ligga på rygg, jag fick ligga på sidan. Å andra sidan var jag rätt omtöcknad av medicinerna, så jag såg på Netflix och sov mellan varven. Nätterna var också jobbiga. Jag är van att sova på rygg och varje gång som jag vände mig i sömnen, så vaknade jag.

Jag trodde i mitt stilla sinne att jag skulle kunna återgå till jobbet inom en månad, men jag har fått tänka om på den punkten. Det har nu gått fyra veckor sedan jag gjorde illa mig och det gör fortfarande riktigt ont att sitta. Jag har dessutom fått tag i en ortopedisk kudde. Men jag kan inte sitta så länge än, även med kudden. Soffan går inte att sitta i ens med kudde, så där får jag fortfarande halvligga. Jag kan stå och gå, betydligt fortare nu än i början, så jag sysselsätter mig med ståendes göromål och sånt finns i massor i ett hem. 😉 Men även för lång tid på benen gör ont i ryggen, så det blir att växla mellan liggande och stående ställning.

Jag säger därför som jag alltid sagt, sport är livsfarligt! Handarbete däremot är ofarligt, man blir svårt beroende, men det är mycket avkopplande. 😉